let's dance to joy division

Om exakt tolv veckor tar jag studenten. Planeringen är i full gång, och studentmössan är beställd. På dessa tolv veckor finns det tusen saker att göra, allting skall avslutas och samtidigt skall framtiden planeras. Förutom att plugga till prov, skriva projektarbete och leta balklänning måste jag börja tänka på vad jag skall göra efter gymnasiet. Hela mitt liv har jag gått i skolan, det är det enda jag känner till. Andra har bestämt och jag har bara flutit med. Visst har jag tagit beslut, men dessa verkar vara obetydliga jämfört med det jag står inför nu. Vad skall jag göra resten av mitt liv? Det finns så många valmöjligheter men inte någon säkerhet.

Ända sedan lågstadiet har jag fått höra hur viktigt det är att ta rätt beslut, för framtiden.

I trean var det viktigaste att bli duktig på skrivstil, i femman att klara nationella proven och i sjuan att lägga grunden för bra betyg. 2005 slutade jag nian med toppbetyg. Hela sista terminen var betygshetsen stenhård, allt för att man verkligen skulle komma in på gymnasiet. Jag började på Mimers Hus Gymnasium, där det hade räckt med godkänt i alla ämnen för komma in, samma år. Nu går jag sista året på samhällsprogrammet och allt tjat om att betygen "är allt" börjar kännas tröttsamt. Jag vet ju inte ens vad jag vill bli.

Den senaste veckan har jag fått kurskataloger från inte mindre än sju högskolor och universitet, två Ky-kataloger och diverse broschyrer om att arbeta och plugga utomlands. Igår fick jag ett brev från Film Direkt. Härligt med ett erbjudande om att framkalla bilder billigt, tänkte jag. En folder om att beställa en studentskylt visade det sig.

Studenten kryper närmare inpå för var dag. Jag måste ligga på topp. Hela tiden. I alla ämnen. Måste sluta på topp. Men vad ger det mig? Kanske gör det att jag kommer in på en utbildning någon gång i framtiden. Men just nu, idag, ger det mig bara stress, huvudvärk och många sömnlösa nätter.

Jag har ingen aning om vad jag vill göra resten av mitt liv. Jag kan inte ens bestämma mig för vad jag ska göra nästa vecka. Och jag har börjat förstå att det inte gör någonting. Vi lever hela tiden för framtiden. Jobbar för att vår framtid skall bli så bra som möjligt. Visst är det väl bra, men vad hände med nuet? Vad hände med att fånga dagen? Jag undrar när det blev oviktigt. Så jag har bestämt mig. Bestämt mig för att inte planera vad jag skall göra efter studenten. Kanske söker jag lite jobb. Kanske bestämmer jag mig för att flytta till London och läsa engelska. Jag vet inte, och det är okej.

Jag har bestämt mig. Efter studenten skall jag leva i nuet. Jag skall ta allting som det kommer, och då kanske jag tillslut kommer på vad jag vill göra resten av mitt liv. För nu har jag ingen aning.

Om tolv veckor börjar resten av mitt liv, och jag ska ha roligt. Jag skall göra det jag vill just då, för man kan faktiskt alltid ändra sig. Jag vill uppleva saker. Jag vill träffa människor. Jag vill leva.

---

ovan alldeles för långa text är den krönika som jag idag fick tillbaka av min textkommunikationslärare. han tyckte den var bra! för en gångs skull gav han mig ett leende. lyckan var total. ungefär. iallafall, kände att jag måste publicera mitt stordåd här på bloggen, då jag aldrig i hela mitt liv lär få någonting publicerat någon annan stanns. förutom på mimers hus webbskoltidning vars adress är helt omöjlig att både komma ihåg och uttala. det gills inte ens.

so long, luftballong