let's dance to joy division

underbart. nu skall jag ha en ledig vecka och samtidigt ta tag i mitt liv. god kombination. imorgon skall jag nog mest bara dega, kanske titta in på platsbanken & vikariepoolen. sen på onsdag skall jag ut i jobbsökardjungeln. mitt liv på sjön är över för en tid iallafall, och det känns bra. det är jobbigt när det gungar för mycket och det är jobbigt att sakna folk.
skall dock sägas att tiden ombord varit den mest spännande och stundtals roligaste i mitt liv. ingen som inte varit där kan förstå stämningen på finnarrow. så dubbel. så sjuk, så rolig, så vänskaplig, så sarkastisk. jag gillar't. och jag har lärt mig jättemycket. men nu är det dags för en paus. förmodligen en ganska lång en.
så har någon ett jobb till övers som de tror skulle kunna passa mig så säg till. vet att det förmodligen inte kommer hända, men vad gör man inte..

i lördags var jag iallafall i gdansk och det var så fint. gdynia är bilden av polen - grått, tråkigt och ännu mer grått. gdansk, och då menar jag framför allt den gamla delen av stan nere vid hamnen, är som taget ur en sagobok. jag vill återvända. jag vill bo i ett sånt fint hus. jag vill det. jag har mycket drömmar nämligen. (och planer)

nu skall jag spela innebandy & gå på konserter & träffa vänner & gå ut och dansa & kanske göra lite småresor & sova & snacka skit med en kontinuitet som inte funnits i mitt liv på väldigt väldigt länge. möjligtvis skitsnacket då, för det finns nog ingen annan stanns där jag hört folk prata så mycket goja som ombord på finnarrow. mycket snack och extremt lite verkstad beskriver situationen perfekt. (och nu menar jag inte skitsnack i form av elaka ord om andra människor utan snarare en jävla massa nonsens)

nu skall jag sova. det gillar jag också. speciellt efter en vecka då det minst sagt varit bristvara.

en natt kvar på båten och jag längtar hem någont alldeles fruktansvärt. har varit vaken 32 timmar i sträck nu och hade gjort vad som helst för att få sova i min egen säng inatt. nästan.

snart så åker jag & jag vill men ändå inte. det känns bra men samtidigt ger det mig lite ångest. och det är inte alls det att jag inte trivs, för det gör jag verkligen. mitt jobb är bra. det är bara det att det är så många som det känns som att jag inte träffat ordentligt på alldeles för länge och nu går det ännu längre tid.
hoppas att det inte gungar lika mycket denna veckan, men just för att jag hoppas det så kommer de säkert vara värre än någonsin. tur att jag har mina sjösjukearmband.

idag har jag annars ätit alldeles för mycket tårta och tagit en promenad i min fina, väldigt gröna, mössa med min fina vän & köpt nya lyxhörlurar. en söndag när den är som bäst helt enkelt. ungefär.

bussen går om drygt sju timmar. lite segt.
då drar jag. isolerad från den verkliga världen i många långa dagar.
god natt

jag vill egentligen bara säga en sak, så det gör jag.
our best is yet to come.

(för alla vet ju att man är som snyggast när man är trettio)

idag har jag fikat, hittat en god ersättare för min stulna jacka & lyssnat på anna ternheim. en fin torsdag men jag kan inte förstå att veckan går så fort. imorgon är det redan fredag (för er som missat det) och sen rusar lördagen och söndagen förbi illa kvickt. det var ju så mycket jag ville hinna med, så många jag ville hinna träffa, innan jag åker på måndag igen. bara för en vecka iochförsig, men ibland är en vecka alldeles för länge.

the best days are not planned by common sense
by lack of time
you just happen to be where everything feels fine
it's a new secret i have found

jag var tretton år och började högstadiet. jag tyckte att jag var jättestor och att avril lavigne var bra. och pågrund av henne & säkert en massa andra häftiga kändisar var det många som hade på sig slips på skolfotot året efter. vi tyckte att vi var jättecoola, men egentligen visste vi att det var precis tvärt om. sen började jag lyssna på kent.

och denna låte har funnits i mitt huvud sedan jag vaknade imorse. märkligt.

varför råkar stockholm vara sveriges huvudstad och när en del band skall ut och spela så väljer dom denna stad framför fantastiska göteborg?
kort sagt. varför spelar mgmt inte i göteborg?
jag vill verkligen se dem & det är nästan så att jag funderar på att åka till stockholm i november.

annars har jag upptäckt att många godingar spelar i göteborg i höst & vinter. ser mest fram emot looptroop & tiger lou, båda på brew house, och det kostar inte skjortan!

nu fattas liksom bara mgmt. eller, en himla massa annat också såklart, men det är på nåt sätt värre när det är en spelning i stockholm än i madrid. så nära men ändå för långt bort. lite som att missa öppet mål.

god natt mina vänner

just nu sitter jag på tåget på väg hem från karlskrona. skönt att vara på väg hem, särskilt efter en väldigt gungig vecka då vi en dag inte ens kunnat lägga till utan legat ute och drivit i nästan 10 timmar. sjukt segt. det har iallafall varit en bra vecka. lite komplicerat att förklara men jag trivs iallafall för det mesta, även om det är påfrestande att vara hemifrån på det sättet.
det är iallafall väldigt inspirerande och fint att åka tåg har jag kommit fram till. lyssna på fin musik och se landskapet svischa förbi utanför. borde åka tåg oftare faktiskt.

imorgon alldeles för tidigt åker jag tåg till karlskrona igen. och sen till polen. och fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka många gånger.
jag vet att jag kommer längta hem, så är det bara. och fast jag bara är borta i en vecka så kommer jag att sakna dem jag tycker om. för de gör man ju. bara att höra folk man bryr sig om prata är ju fint på något vis. fast det tänker jag aldrig på förrän jag inte hör deras röster på länge. en vecka ungefär.

helt isolerad från omvärlden (sånär som på någon timme per dygn då mobilen kanske har täckning) ombord på en stenaline-färja i en vecka. och jag vill egentligen inte åka när jag tänker efter. men det är mitt jobb.

all we need is a little sunshine
to hide the storm that's in our mind
my skies are blue

idag är jag jävligt bitter på människor som inte förstår skillnadnen på mitt och ditt. dina saker är dina saker och jag skall inte ta dem ifrån dig, men det innebär faktiskt också att mina saker är mina saker och dom vill jag fan behålla! det är sorgligt vilka människor det finns.
dessutom verkar det inte bättre än att jag dragit på mig en förkylning. igen! jag kan lova att det är jävligt kallt att gå hem långt efter midnatt iklädd strumbyxor och kortärmad klänning. fy fan vad arg jag är. och fryser gör jag fortfarande.

och det är inte det att min fina jacka och tröja och sjal är oersättliga, det är principen. man tar inte andras saker. man gör bara inte det. sen är det en jävligt tråkig extra utgift också. att köpa en ny jacka när man för 24 timmar sedan ägde en  fin & bra som knappt var använd.

och jag kan förstå, eller nej det kan jag inte egentligen men mer ändå, att man stjäl ipods och telefoner och pengar och andra värdefulla saker. men vafan! andra människors kläder! skall dom sälja dem på loppis och tjäna en hundring eller?

sa jag att jag är arg?

har varit sjuk en del det senaste vilket resulterat i att jag sett mycket film.
jag vill inte recensera eller något för jag orkar inte göra det ordentligt. men iallafall. jag har två tips.
walk the line. jag har sagt det förut: fruktansvärt bra film. även sjunde gången man ser den.
flyga drake. fantastisk film. vacker och hemsk. en ny favorit. se den.

lite suddigt men fint.

nu åker jag & fikar med en av mina bästa vänner för sista gången på vad som känns som en evighet. hon flyttar nämligen till tyskland på söndag för några månader framöver. kul för henne, tråkigt för mig.

känns lite som att alla försvinner iväg åt olika håll nu, lite sorgligt. men det är väl så det är. hösten är här och det riktiga livet börjar ta fart med allt vad det innebär. känner iallafall på mig att det kan bli både ett och två besök i andra länder under hösten. hoppas på det iallafall.

senare idag åker jag bort och kommer hem om en och en halv vecka ungefär. känns konstigt. men skall samtidigt bli lite spännande. först ska jag på kalas för min mormor som fyller 75 & sen skall jag till karlskrona & polen. jag vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig så jag försöker att inte förvänta mig någonting alls. kommer iallafall kännas skumt att bo på en båt & framförallt att inte träffa alla människor som vanligt. sakna mig gärna.

och bara för att jag älskar walk the line så måste jag posta ett youtube-klipp.

kom på en kul grej som hände idag.
en tjej blev väskryckt av en väskryckare i stan. inte så kul egentligen, speciellt inte för henne. tjejen springer såklart efter väskryckaren och tar in på honom rätt rejält när någon fäller honom i dörren. 
men, nu kommer det roliga, eller jag vet inte. iallafall. detta hände precis vid den kända emotrappan i nordstan, och alla, då menar jag verkligen alla, emos som satt där reste sig fort upp och började löpa efter (det satt säkert över tjugo emos i trappan). de sprang som galningar, ut genom nordstan, bort ner mot operan.. allihopa. och jag undrar varför.
nu tänker väl ni att klart man springer efter sin kompis, men grejen var att hon som var bestulen var allt annat än en emotjej, och sisådär tio år äldre än emokidsen.
ute på gatan slöt iallafall fler emos upp och snart såg det ut som att lilla göteborgsvarvet pågick utanför femmanhuset. det var en upplevelse må jag säga.
en emotjej var dock lite frustrerad. hon bad de andra att vänta men ingen gjorde det, så tillslut skrek hon, men vafan, jag kan ju inte springa i dom här skorna. näe, så går det när man har tio centimeters klackar, tänkte jag och skrattade.

men den stora frågan kvarstår. varför sprang alla emos efter väskryckaren och dennes offer?

egentligen spelar det ju ingen roll att de var emos allihopa, var bara en spännande detalj. kunde lika väl varit något annat häftigt ungdomsgäng.
jag hörde iallafall någon säga sin mening (inte min alltså, inte alls) om varför emokidsen sprang efter. "dom har ändå inget bättre för sig."
förmodligen sant. hade de haft något bättre för sig hade de förmodligen inte sprungit efter eftersom de haft just någonting annat (bättre?) för sig.  

men fortfarande. varför?



dethär är mitt 400e inlägg såg jag just. spännande. undra hur sjutton jag fått ihop så mycket text om mitt liv.

idag har jag städat & tvättat & varit på banken & handlat & ringt viktiga samtal & packat.
men nu är jag klar. eller, egentligen inte. men jag kunde varit om jag vart lite mer effektiv. har dock kommit en bra bit på vägen. sen har jag varit i stan med stina & handlat mest nödvändiga grejer & druckit chai latte (guds gåva till människan).

sen hände en grej. jag fick lite ont i hjärtat. inte sådär fysiskt farligt ont, men väldigt psykiskt ont i hjärtat. jag mår fortfarande lite dåligt faktiskt. min syster och min mamam känner likadant för tillfället, kanske något som ligger i släkten.
det är nämligen såhär. att i en lokal i komarken, mina hemtrakter, där det alltid legat dammiga kiosker och sånt, har det nu öppnat ett sushi/sallads-ställe. och dom har gjort det så himla fint. så långt ifrån en dammig kiosk man kan komma verkligen. så till kontentan. jag går förbi där nästan varje dag och det står alltid tomt. alltid. det är visserligen ganska nyöppnat men jag tycker verkligen det är så hemskt för dem som öppnat det att det aldrig är någon där (mig veterligen alltså). för tanken och lokalen är så himla fin, men det ligger liksom på lite fel plats.
så. imorgon skall jag och min syster gå till kungälvs sallad & sushi och äta lunch, så kanske, kanske vi kan få lite mindre ont i hjärtat, och förhoppningsvis rekommendera stället till fler människor så att det inte står tomt. för det vore så himla synd.